Champangeflickan

Midnatt närmrar sig och jag ligger vaken . Vill verkligen bara säga till mamma , ska ut och gå en sväng . Sen bara hoppa , hoppa ifrån mitt liv för allt är verkligen skit just nu .  Har inte pratat med min bästaste bästis på en vecka nu !  Den tjejen är verkligen allt för mig , men jag tänker verkligen inte ringa upp henne . Ringer alltid henne , nästan varje dag och nu har vi inte pratat på ljusår känns det som . Har tänkt länge på relation och det är egentligen bara jag som liv håller den , ska det vara så ? Jag ringer , jag frågar och fixar hon innser nog inget av det känns det som .  Jag känn henne så väl , att hon inte inser att jag fattar när hon ljuger på telefonen , elr när något har hänt .  Jag älskar verkligen min bästis men är hon värd att bli kallad min bästis . Det känns som om hon verkligen huggit mig i hjärtat denna gången och jag kan verkligen inte andas .  Jag ger det en vecka till sen ringer jag henne ... Min skol sitation gör min liv lättre heller , jag menar hon vet inte ens om att vi inte kommer ta studenten tsm .  Nu ska jag försöka sluta lipa och sova , skola snart ...